Bermudatriangeln?

Jag fick tre bautakassar med alla möjliga (och några rätt omöjliga) sorters garn av min "svärmor". Jag har mestadels bara sneglat på dem och undrat vad jag ska göra av det. I måndagskväll började jag plocka lite bland nystanen och hittade några i olika blå och turkos toner. Lite luddiga och mjuka. Så jag satte mig för att sticka en stor trekantssjal, i rätstickning. Mest för att se hur det skulle bli. Inget skrytjobb, liksom. Och så här blev det:

En sjal med en viss rustik charm. Stor är den och dessutom gosig och varm. Den kommer att bli en favorit att ha på jobbet!

Jag hittade några nystan i rosa och röda toner också. Det blir spännande att se vad det blir av dem!

Den råsa...

... sjalen ser ut såhär, nu när den är heeeelt klar!

Vi har roligt ändå!

Stickcaféet är ingen jättesuccé, om man mäter i antal deltagare. Nu var det i och för sig två säkra kort som saknades ("giltig frånvaro") och Nina och jag hade ett par mysiga timmar med textilpyssel (jag stickade på ett par muddar och Nina grejar med lapptäcksteknik), fika och småprat men det är aningens (understatement!) irriterande hur så många tycker att "men... åååh, vilken bra idé... det vill jag vara med på..." - och sedan ändå inte dyker upp. Men vi ger oss inte. Vi har ju hur trevligt och roligt som helst! Däremot kanske vi byter lokal.

När jag kom hem fortsatte jag roa mig med med stickande. Efter en stund la jag mudden åt sidan (de är snabba och är snart klara ändå) och rotade fram en massa restgarner i olika blå/turkos toner och började på vad som ska bli en randig, stor och mycket värmande trekantssjal, medan jag höll ett öga på teven. Jag tror det blir en riktigt snygg grej! Björn Ranelid dök upp i en repriskanal. Jag har ett mycket ambivalent förhållande till denne man. Igår kände jag mig dock positivt inställd till honom.

Satt i blockad?

Mitt första, lite vingliga försök att sticka spetsmönster är färdigt nu. Sjalen, stickad i den ljuvligaste baby-alpacka (köpt hos Litet Nystan på St Paulsgatan i Stockholm), ligger nu uppspänd på min användbara matta för att torka. Den är lite ojämn och jag har sett snyggare grejer, men jag är ändå väldigt glad att jag inte bangade utan gav mig på det här. Nästa blir snyggare! Men jag vet redan nu att den mjuka, gosiga sjalen kommer att bli en favorit i höst!

(Jag tog faktiskt en bild med min utmärkta Nikon D70 bara för att sedan upptäcka att jag glömt usb-kabeln hos min käraste... så... det får bli en suddig mobilbild igen...)

Hur gör ni???

Jag har ett problem. Låt vara att det i skenet av en massa annat (som till exempel det politiska mörker som lagt sig över oss nu...) är vad man vanligen kallar ett "i-landsproblem". Men inte desto mindre är det ett bekymmer.

Jag har förmånen att ha en underbar man i mitt liv, sedan ett knappt år tillbaka. Vi har så mycket fint och roligt ihop. Men... han är liksom " i vägen" när jag vill pyssla och sticka och greja. Vanligen jobbar vi tillsammans med matlagning, trädgårdsarbete och liknande men när vi på kvällar och en del helger landar i soffan framför teven så märker jag att han blir lite småirriterad när jag per automatik tar fram stickningen. Några varv går väl an, men för varje halvtimme som går blir han allt tystare. Jag får dåligt samvete och känner mig mer eller mindre tvungen att lägga mitt arbete åt sidan och "hålla handen", i stället. Han är väldigt kreativ själv - snickrar, spelar gitarr ibland, fixar och kockar - men aldrig vid dessa tillfällen.

Någon som känner igen sig? Hur gör ni? Några tips till mig? :-(

Återförening Big Time!

Jag älskar presenter och överraskningar. Vem gör inte det? Särskilt glad kan jag bli över något som givaren tillverkat själv.

Idag ska jag på kombinerad tjej-, kusin- och femtiårsmiddag. Födelsedagsbarnet är en av mina allra äldsta vänner. Den äldsta, faktiskt. Det skiljer två månader på oss och vi växte upp väldigt nära varandra. Var varandras allra närmaste vänner. Tills vi var 18. Då tappade vi bort varandra. Jag varken kan eller vill gå in på detaljer, där. Men nu (tack vare Facebook!) har vi hittat varandra igen, efter över trettio år! Helt magiskt och underbart!

Än idag älskar min kusin blått! Och likaväl som jag tycker om att få presenter som någon gjort med mig i åtanke, lika glad är jag över tillfällen att ge bort något jag själv gjort. När jag var i Stockholm i slutet av sommaren köpte jag, med Anna i åtanke, ett underbart blåmelerat garn. Av det har jag nu virkat en enkel sjal, som jag sedan sytt fast små transparenta glaspärlor på, lite random placerade. Den är mjuk och gosig. Den är varm och de olika blå nyanserna minner om havet, tycker min karl. Och skulle jag ge sjalen ett namn finge det bli Marsten, efter en gäckande kobbe utanför mitt livs strand, Ringsegård.

I sjalen har jag virkat in många tankar, minnen och förhoppningar tillsammans med kärlek.

Till yttermera visso fick jag ju ett pysselpaket från en annan Anna förra veckan och såhär ser mitt allra första försök i genren ut.

Ett grattiskort till sagda kusin! Kanske lite trevande och försiktigt, men jag får väl fortsätta öva! ;)

Skönaste söndagen!

Åh, dessa lata, ljuvliga och sköna söndagar... Så här har det sett ut på min trapp idag:

Inte alls dumt, va'? :-)

Överraskning!

När jag kom hem efter jobbet idag låg ett paket, från en pysslig och fin väninna, och väntade på mig! Jaaa! En överraskning! Det älskar jag!

Nu har jag att göra. Till att börja med klura ut hur jag använder allt och vad för fint som kan låta sig göras av det. Jag är verkligen novis i konsten att göra vackra kort och sådant, men lyckligtvis bifogade väninnan också små lappar med tips och instruktioner. Tack, raraste du om du läser detta!